Blablablablablabla...

Nu är jag lite splittrad. Vilken del av den här historien ska jag berätta? Det finns två. Den ena är om eleven i sig. Ett fenomen på många plan. Det är en historia med många tankar, några slutsatser och fler frågor. Eller ska jag bara ta den andra delen? En sällsynt dokumentering av en inre monolog hos samma elev. Hm.

OK ett kort intro:
Vi har hållit på sedan den allra första dagen på franskan. Hon håller på med sitt (gärna tillsammans med speciellt en annan elev) och jag försöker få henne att hålla på med mitt. Båda är vi lika ihärdiga med just dessa två aktiviteter. Ännu är relationen god. Detta även efter två "stanna-kvar-efteråt-så-vi-får-prata-samtal" och ett samtal med hennes mamma, men vi börjar bli lite trötta. Mitt mål är att få med henne på min plan samtidigt som jag bejakar hennes unika personlighet. (nej, jag fjäskar inte för någon nu, den ÄR verkligen värd att bevara trots att den är ganska opraktisk, rent akademiskt) och hennes mål är... ja, jag vet inte faktiskt. Inte att vara en fena på franska verb i alla fall. Det kan jag säga med säkerhet.

Häromveckan samlade jag in skrivböckerna för att rätta ett förhör och kolla runt lite i allmänhet. Så kom jag till just den här elevens bok.
Jag hittade aldrig något skrivet förhör (vilket jag redan visste eftersom hon aldrig skrev något när det begav sig) men jag hittade det här. Uppenbarligen från ett annat tillfälle då hon till ytan såg ut att jobba på hur bra som helst. Jag berömde henne säkert någonstans under processen för just det. Där satt hon och flitigt fyllde en hel sida i sin skrivbok. Och jag citerar ordagrant (jo, jag räknade antalet "bla"):

"bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla jag vill inte göra det bla bla bla bla bla bla när slutar vi  bla bla bla bla bla bla bla bla vous bla bla bla bla seriöst bla bla bla bla bla bla bitch bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla snart så slutar vi bla bla okey nu då åh jag är hungrig ha, ha, det funkar ju! JA! HAHA bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla Laul mer text okej Lol ha ha ha men jag jobbar inte äns we dont care  jag får nog ta och dra ut detta senare bla bla bla bla..."

Ja, vad säger man?
Kanske dags att sluta slå sig för bröstet och tycka att man är underhållande och entusiasmerande. Kanske ska man ta och damma av didaktikböckerna lite också. För att friska upp minnet. Gå en kurs. Eller nåt.

Å andra sidan, ETT franskt ord kom ner på sidan (vous)!!!  Kanske håller jag på att nöta igenom muren! Man måste ju vara positiv. Nu när man uppenbarligen inte är underhållande.

Grand Finale - mammamakt!

Idag hade ett gäng av mina pojkar betett sig illa i matsalen. Taskig attityd. De skrattade och pratade om bibliotekerien och eleven vid hennes bord. Och när bibliotekarien stegade fram och frågade vad de skrattade åt sade de: "Åt er" Ohyfsat och taskig attityd, som sagt.

Jag gillar de här killarna. De är bra killar. Men de är omogna och en del riktigt kaxiga och de kan bli taskiga i grupp om det vill sig illa. En och en är de fina killar som jag gärna skulle krama om ganska regelbundet om det inte vore för att jag misstänker att de tycker det är en riktigt dålig idé.

Nåväl. Jag pratade med dem på mentorstiden efter rapporten från bibliotekarien och det är svårt att ta sig igenom jargongen sådana gånger. Men jag försöker ha tålamod och jag benar upp, backar bandet, utmanar rena dumheter i motargument, föreslår var i situationen de kunde ha valt ett smartare alternativ och framhåller mot slutet att det är sådan här attityd och brist på hyfs som gör att människor som inte känner dem ger dem en otrevlig stämpel. "Är det så här ni vill bli sedda? " osv.osv. Och så till slut min Grand Finale. Den jag ofta tar till när det är läge för uppfostran: "Tänk dig att mamma är med. Skulle du göra/säga så här om din mamma var i rummet? Gör ingenting du inte skulle göra om mamma var i rummet!"  Jag vet inte om ni tycker det är rent larv men jag svär på att det ofta tar skruv. Det är som om de plötsligt får en annan infallsvinkel och kan se sig själv med andra ögon. Mammas, förmodar jag.

När dagen var slut åkte jag hem. Jag längtade så efter kaffe att jag faktiskt köpte en kopp i pressbyrån. Ingen vana direkt (kaffesnobb som jag är) men den här koppen njöt jag verkligen av. Satte mig ned i tåget och slog upp bostadsdelen i DN. Det var fredag. Allt var som det skulle. Tills jag märkte konversationen tvärs över gången. Två killar i övre (jag svär!) 20 årsåldern satt där. Den ena visade foton för den andra på mobilen. Tjejer. Jo, en var ju ganska snygg, Men hon var tydligen lite nördig. Jo, hon ser lite nördig ut. osv. Så plötsligt säger den långe " Men jag skulle ju ändå inte ha något emot att smälla av lite saft på henne!" ... Va? Jag lyfter blicken från sommartorpen till salu. Tydligen skulle hon komma och hälsa på den andra killen i helgen. "Ja, det är bara att safta på!" var då nästa kommentar. Och så följde "Det är så vi jobbar." Paus. "Jorå, det är så vi gör."

Alltså, jag skojar inte. EXAKT så sade han. Vilka är då "vi"!? Alla killar? Manliga män? Han och kompisen? James Bond och han ...och eventuellt kompisen? Killarna hemma på hans gata i stan?
Kompisen sade inte så mycket. Nickade och mumlade mest. Men efter en stund såg han en, tydligen, snygg tjej som satt lite längre bort. Han mumlade då något om det och den andra (saftkillen) vände sig stöddigt om. Jodå han hade sett henne "Blond tjej klockan fem. Eller halv sex. ...Eller fem i halv sex" ... ???!!! Återigen. Jag skojar inte. Precis så sade han.

I det här läget var jag MYCKET nära att sluta låtsas läsa DN och säga "Varför inte bara säga lite åt höger?" Men jag hann inte för nu snackade han vidare om tjejen där borta på plats fem i halv sex. Riktigt oromantiska grejer om hennes utseende och vidare om hennes "rumpa" och vad han skulle vilja göra med den. Då reste jag mig och sade att jag verkligen hade svårt att fortsätta gilla smaken på mitt kaffe om jag samtidigt var tvungen att höra på hur han pratade. Jag började ta några steg nedåt vagnen när jag hörde honom svara "Du skulle säkert njuta av det!"

Snabbare U-sväng  med paraply, DN, ryggsäck och en kopp hett kaffe kommer ingen någonsin att se en medelålders kvinna göra igen på ett framfarande tåg! Två ögonblick senare stod jag lutad över de båda charmörerna och stirrade stint ner på saftkillen. "Vet du, Du är så jävla äcklig!" Och nu slösade jag inte tid på någon pedagogisk uppvärmning innan jag drog fram min Grand Finale. "Skulle du prata så här om din mamma var här!?" Han tittade upp på mig och hade förlorat sin stöddighet flera grader. Men han gjorde sitt bästa för att återfå fattningen och samlade nästan ihop alla ansiktsdragen innan han svarade" Ja, det skulle jag", med trots i blicken. Jag spände om möjligt blicken i honom ännu mer. "Framför din mamma?!! Med din mamma precis här (markering på golvet med paraplyet) skulle du säga samma saker?" Jo, han vidhöll att det skulle han minsann. Som om det var coolhetspoäng på det. "Det tror jag inte på." sade och jag och vände mig nu till hans vapendragare som spänt tittade ner och knappade på mobilen.

"Och du! Skulle du prata så här om DIN mamma var här?!"  Han tittade upp på mig med ett skakat uttryck (på riktigt) och sade "Jag vet inte vad ni pratar om. Jag har bara hållit på med mobilen." Alltså en variant på "Jag var inte där och vet ingenting." ...Men han sade NI. Om jag inte hade varit så förbannad så hade jag skrattat. Snacka om den totala motpolen på hyfsskalan! Han ville väl spela alla kort han kunde för att blidka den galna tanten så att hon inte av misstag "spillde" hett kaffe på honom. Eller ringde hans mamma. Antingen var det en ren panikreaktion eller så har han faktiskt fått lite uppfostran av någon som bryr sig. Han tog i lite mycket bara. Det gör ju ingenting. Han har större problem än så. Som oförmågan att välja rätt kompisar.

Jag har inget käckt slut på berättelsen egentligen. Efter att ha konstaterat att han "visste precis vad jag pratade om" stegade jag iväg till en plats längre bort, drack vidare av mitt kaffe och kände mig tacksam över att min dotter har många år kvar tills hon ska ut på kärleksmarknaden. Därmed missar hon just den här killen. Och nu är det fredag. Allt är som det ska och jag tänker inte tänka på alla killar som kommer efter honom. Eller inte kommer efter. Det kan möjligen bero på oss alla hur det blir med det.

 

Läroplanen och Riksdagen

Alla vet väl vid det här laget att vi lärare inte bara har lektioner att planera och genomföra på sin dagliga to-do-list. Jag har beskrivit delar av detta andra arbete förut på lite olika sätt. Men inte talat om den rena uppfostringsdelen av vårt arbete. Jo lite, kanske, men inte nog för att belysa hur just denna del genomsyrar absolut hela arbetsdagen hela tiden. Och det är precis så det ska vara. Det ingår i arbetsbeskrivningen. Den jag har fått av regeringen. I alla fall den som satt när det begav sig.

Såhär lyder den (med mina egna understrykninger):

"Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 §). Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." (Lpo94, s.3)

Några frågor på det?
Nej, det är ganska klart och tydligt vad min uppgift som lärare är (förutom allt det andra)  Jag säger till så att ingen tvivlar på att jag menar allvar när någon av eleverna kränker en annan. Alltid. Varje gång.

Dessutom håller jag medvetet dialoger och diskussioner med elever som rör rasism och/eller diskriminering i syfte att möta, belysa och medvetandegöra. Det har gått ganska bra. Det är nämligen inte lätt att i längden kunna förklara och backa upp riktigt diskriminerande åsikter om man verkligen får möjligheten att förklara och utveckla sina argument i en demokratisk diskussion. Jag har alltid känt en tröst i det i mötet med vissa elever och deras åsikter.

Men nu har de fått ett nytt argument. SD sitter i Riksdagen och plötsligt har de representanter på höga poster. Ett helt annat bollspel så att säga. Det var det första jag tänkte på när jag insåg hur procenten hamnade på valnatten. Min lärarvardag. Min arbetsbeskrivning. Min uppgift. Det kändes tungt!

Tack därför till min vän Helena som på Facebook länkade detta inlägg av Magnus Betnér. Huvudämnet är att det inte stämmer att vi inte diskuterar invandringen i sverige (något som SD hävdar) men den bästa delen för mig är länkarna mot slutet. De kommer jag att sprida till alla som behöver lite rejäla och specifika motargument och inte bara den där starka känslan av att SD har fel i allmänhet. Och tycker man att SD har rätt i allmänhet är länkarna än mer viktiga att läsa. Varsågoda!

"Jag har skrivit fem långa delar som bemöter SDs argument. Här kommer länkarna igen: Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 "